På gång

Jag trodde att när man blev mamma för tredje gången så skulle man vara lite coolare vad gäller barnens utveckling, ve och väl. Så är det inte. Inte för mig i alla fall. Jag är precis lika nojjig med Noomi som jag var med Wilda. Åtminstone nästan. Alla barnen har varit sena med att gå. Grejen är bara att Noomi passerat den där 18-månadersgränsen. Idag fyller hon 19 månader och fortfarande hasar hon sig helst fram på rumpan om hon får välja. Det är ju inte så att hon inte kan gå över huvud taget. Det kan hon. Men hon väljer att sätta sig ner så fort hon får chansen liksom. Kanske har hon bara fått någon slags nedärvd lathet. Men så igår, när Wildas klass hade klassfest tyckte jag mig se en liten förändring hos henne. Det var som att hon upptäckte att det här är ju inte så tokigt ändå, att gå alltså. Hon ville gå själv. Inte så långt men ändå. Jag hoppas både för hennes och för min mammasjäls skull att This is it. Nu kommer det gå av sig självt fortare och fortare. Ja, så måste det vara. Jag bestämmer det helt enkelt.