Hjärtkontroll

Sedan Noomi opererade sitt lilla hjärta för ett drygt år sedan har vi gått på kontroller var tredje månad. Igår var det dags igen. Vi har nu flyttat över till sjukhuset i närheten där vi bor och behöver inte längre åka till Göteborg. De två senaste gångerna har dessa undersökningar som inkluderar både EKG, vägning, mätning och ultraljud varit riktiga utmaningar. Noomi har INTE velat samarbeta utan gjort allt för att slingra sig och komma bort från eländet. En av gångerna gick det inte ens att undersöka henne alls. Hon har blivit så ledsen att det skär i modershjärtat och därför var det med viss bävan vi gick dit igår.

Vi hade förskjutit hennes dagssömn så att hon sov när vi kom dit. Det funkade en annan gång, att doktorn gjorde ultraljudet under tiden. Tyvärr var läkaren den här gången tvungen att springa iväg på något akut ärende vilket gjorde att vi fick vänta ganska länge och Noomi vaknade. Det gav oss i alla fall en chans att låta henne bekanta sig med ultraljudsmaskinen. Vi "ultraljudade" både mig, pappa Mr R och Noomi. Med viss tveksamhet gick det ganska bra.

När doktorn kom blev det dock andra toner i pipan. Hon ville inte alls vara med på det hela. Tack vare att hon satt i mitt knä, fick glass och fick titta på en rolig leksak samtidigt kunde läkaren i alla fall få de bilder han behövde. Och det såg bra ut! Det är alltid en lättnad. Det är lite småföträngningar och småläckage men inget som ligger vid några farliga gränser. Han sa också att har man en tjej som orkar protestera och tala om vad hon vill med hela sin kropp, som är så pigg och aktiv, så talar det om för honom att det är helt ok. Hade det inte varit så bra hade hon varit mer orkes- och håglös.

Så, glädjande nog behöver vi inte komma tillbaka förrän om ett halvår. Förhoppningsvis har Noomi då glömt bort den läskiga apparaten så att vi kan börja på "ny kula" och få undersöka henne lättare. Nu gläds vi åt att det såg fint ut och tänker njuta av sommaren som är här.

Hemma

Vi är hemma nu. Ja, vi har faktiskt varit hemma sedan i måndags. Först fick vi en natts permis från sjukhuet och på tisdagen blev vi utskrivna. Jag kan inte FATTA att hon är så pigg som hon är. Jag har skrivit i ett tidigare inlägg att hon piggar på sig fort men det är ju helt galet att man inte ens kan märka minsta lilla att hon opererades för en dryg vecka sedan. Men ingen är gladare än Mr R och jag för det.

Ärret är så fint och det enda hon har kvar nu i bandageväg är några små "strips" som ska falla bort av sig sjäva.



I måndags kväll ställde vi till med lite fest hemma för att fira att allt gått så bra och att hon hade fått komma hem. Det blev kycklingtostadas samt Coca-Cola till barnens förtjusning. Är det fest så är det. Till efterrätt gjorde Mr R en jättegod blåbärspaj med vaniljvisp. Vi blåste upp en ballong som var ett stort rött (och helt) hjärta. Välkommen hem Noomi!

Värdefull hjälp

I helgen som gick var min kära mor och hennes "gubbe" här. Det gav Mr R och mig möjlighet att vara båda två på sjukhuset. Det kunde vi även vara tidigare i veckan då stora tjejernas goa farmor ryckte in som barnvakt. I helgen fick vi dock väldigt mycket annan hjälp också. Det är vi väldigt tacksamma för.

Här ska röjas!

Till exempel så röjdes det i trädgården (jag var hemma en liten stund och hjälpte till), spikades på lekstugan, tvättades tvätt och gjordes valborgsutflykt till 4H-gård med Wilda och Irma. Mamma och hennes gubbe hann också komma upp och hälsa på med barnen på sjukhuset. Eftersom vi vid det laget fick lämna avdelningen med Noomi och solen sken så hade vi fikapicknick vid lekparken alldeles utanför entrén. Härligt! Tack snälla ni för all hjälp!

Lyxigt med Festis!

Noomi "säger hej"

Lyckligt lottade

Vårt internet hemma är trasigt och på mobilen är det så smått att skriva så därför har jag inte uppdaterat bloggen. Det går av någon outgrundlig anledning inte bifoga bilder i mobilen heller. Förhoppningsvis kan en vän till Mr R laga internet hemma idag.

Noomi mår fint i alla fall. Idag har hon blivit av med alla slangar så det är lättare att ha henne uppe i famnen. De har också tagit bort förbandet över såret på bröstet och det är bara tejp kvar. Det ser fint ut.

Det räckte att sitta i dagrummet under lunchen i 30 minuter för att inse att vi är lyckligt lottade när det gäller hjärtfel. Jag talade med två andra föräldrar. Den enas son i åttaårsåldern måste operereras igen eftersom en konstgjord klaff han haft sedan han var bebis nu blivit sliten och för liten. Den andra mamman hade en dotter med hjärtfel som var lika gammal som Noomi. Hon har också Downs syndrom och en lungsjukdom. De vet inte om hon kommer bli bra. Om läkarna inte kommer på vad exakt som är fel så kanske hon bara får ett år till... Så som sagt, under omständigheterna är vi lyckligt lottade. Tack gode Gud för det.

Framåt i raketfart

Om någon hade sågat upp mitt bröstben, skurit i hjärtat och sytt dit en bit Gore-Tex så hade jag nog legat däckad och ganska orörlig i veckor och på intensivvården i åtminstone några dagar. Men inte Noomi. Redan igår kväll innan vi lämnade IVA tog personalen bort respiratorn. Strax efter att vi kom dit imorse kl åtta drog de bort dräneringsslangarna. Noomi var vaken och tittade på oss när vi kom. Jag fick dåligt samvete för att jag inte var den första hon såg när hon vaknade men förhoppningsvis får hon inte men för livet av det.

Jag hade tagit med hennes nya apa (som hon fick i sitt påskägg) som jag tvättat och sedan sovit med själv för att den skulle lukta mamma. Den fick hon att ha bredvid sig i sängen och hon verkade gilla den för hon slöt ögonen och gosade in sig när jag la den tätt intill hennes lilla söta, något uppsvullna ansikte.




Klockan tio kom personalen från avd 323 och hämtade oss. IVA behövdes inte längre. Nu ligger hon istället på en övervakningssal på hjärtavdelningen och de har även tagit bort artärnålen i högerhanden. Infarten i foten och vänsterhanden har hon ännu kvar.




Innan vi var tvungna att gå kväll fick hon komma upp i pappas famn en stund och det kändes så skönt att se att hon sträckte sig efter hans ansikte för att känna på skägget precis som hon brukar. Även mig ville hon känna på när hon kommit tillbaka i sin säng och jag böjde mig över henne för att pussa henne godnatt. Eftersom hon fortfarande får ganska mycket morfin är hon lite "borta" men hon börjar alltså skymta fram mer och mer. Vi är så glada!

Intensivvård

Vi har varit på IVA och hälsat på Noomi. Eftersom vi bor i Göteborg är vi tvungna att åka hem över natten. Det var hemskt svårt att lämna kvar henne där ensam eftersom hon hade börjat vakna till och var lite missnöjd och ledsen. Hon hämtar sig dock bra. Respiratorn är redan borttagen och alla andra värden ser bra ut.

Vi fick klappa och pussa lite på henne och för att lugna henne lite sjöng jag tyst i hennes öra sånger som jag vet att hon gillar.

Nu är vi så trötta, så trötta att vi ska bums i säng. Jag måste bara pumpa ut mjölk först som vi sedan kan ta med till Noomi imorgon. Jag kommer få gå upp åtminstone en gång i natt också och göra det.

Sov gott alla. Det ska vi försöka göra.

We have been in the ICU and said hello to Noomi. Since we live in Gothenburg, we have to go home overnight. It was terribly difficult to leave her there alone because she had begun to wake up and was disappointed and sad. She is recovering well, however. The respirator is already removed and all the other values ​​look good.

We got a little pat and kiss her and to calm her a bit, I sang quietly in her ear, songs that I know she likes.

Now we are so tired, so tired that we are immediately in the bed. I just need to pump out the milk first, which we can take to Naomi tomorrow. I will go up at least once a night and also do it.

Telefonsamtal

Nu har han ringt, kirurgen, och berättat att operationen blev lyckad. Hjärtat slår i rätt takt av sig själv. Hålet är tätt och kroppspulsådern sitter på rätt sida. Klaffen mellan vänster förmak och kammare gjorde de inget åt. Det verkar som att trycket där över sjönk automatiskt när de andra felen rättades till. Under operationen upptäckte de dock att lungartärsklaffen också var defekt men den verkar fixa sitt jobb just nu i alla fall. Vi är glada i alla fall och tar ett till åk med barnen i vattenrutschbanan för att fira.

Now, he telephoned, surgeon, and told that the surgery was successful. The heart beats at the right pace of himself. The hole is tight and the aorta is located on the right side. Valve between the left atrium and the House did nothing about. It seems that the pressure where the dropped automatically when the other errors were corrected. During surgery they discovered that pulmonary artery flap also was defective but it seems to fix the job right now anyway. We are happy anyway, and takes one to go with the kids in the water slide to celebrate

Nu väntar vi bara - Just waiting

..................................................................................

..................................................................................

..................................................................................

..................................................................................

..................................................................................

Matvägrar

Kl 03:57

Sista matningen innan fastan för Noomi och hon är inte intresserad av att äta... jobbigt läge...

3:57 am

Last feeding before fasting for Noomi and she is not interested in eating ... hard mode ...

En lååång dag.

Klockan 10.00 steg vi lite vilsna innanför dörrarna till hjärtavdelningen på Drottning Silvias Barnsjukhus. Noomi hade precis somnat i sin vagn, trött efter att ha varit vaken sedan sju i morse. Så istället för att börja ta prover och göra EKG tog en sköterska med oss på lite rundvandring på avdelningen. Vi satte oss också för att prata om vad som skulle hända under dagen och morgondagen. Hon var så väldigt försiktig i sin framtoning och frågade säkert fem gånger hur det kändes. Det tillsammans med sjukhusmiljön som gjorde det hela mer verkligt och påtagligt fick tårarna att bränna bakom ögonlocken och slutligen trilla nerför kinderna tills de landade på min vita sommarkjol som jag tagit på mig eftersom solen sken från en klar himmel. Att naturen liksom föds på nytt precis i dagarna väljer jag att se som ett gott tecken.

När Noomi vaknade följde diverse undersökningar och provtagningar. Hon var så tålig och vid gott mod. Hon smilade upp sig för sköterskorna och fick glada leenden tillbaka.

At 10.00 we step a bit lost inside the doors to the cardiac department at the Queen Silvia Children's Hospital. Noomi had just fallen asleep in her wagon, tired after having been awake since seven this morning. So instead of starting to take samples and make ECG was a nurse with us on a little tour of the department. We sat down also to talk about what would happen during the day and tomorrow. She was so very careful of her image and probably five times asked how it felt. This together with the hospital environment that made ​​it all the more real and tangible had tears burning behind my eyelids and finally fall down my cheeks until they landed on my white summer skirt that I had taken on me as the sun shone from a clear sky. That nature is born again these days I choose to see as a good sign.

Här ska sköterskan ta ett EKG. Det var intressant med alla sladdar.

Noomi i sin fulla längd och fötterna i kors :-)

Strax efteråt meddelade sköterskan att kirurgen skulle komma upp på avdelningen för att tala med oss om operationen och vad vi kan vänta oss av den och efter den. En professorliknande man med lite rufsigt, grånande hår, Harry Potter-glasögon och väldigt mjuka, fina och nästan små händer mötte oss. Han heter Boris och var väldigt pedagogisk och varm i sitt sätt. Han fick mig att känna mig lite lugnare tills dess att han berättade att det finns en liten risk (3-5%) att man råkar skada hjärtats elektriska system (det som gör att hjärtat slår i rätt takt) när man syr ihop hålet mellan kamrarna. Om så är fallet kommer Noomi få pacemaker. Men jag väljer att försöka se det som att det är 95% chans att de lyckas laga hålet utan att förstöra "elkablarna".

Shortly afterwards told the nurse that the surgeon would come up in the ward to talk with us about the surgery and what we can expect from it and after it. A professor-like man with a bit rumpled, graying hair, Harry Potter glasses and very soft, high and almost small hands met us. His name is Boris and was very educational and warm in his way. He made me feel a bit easier until he told me that there is a small risk (3-5%) that you happen to damage the heart's electrical system (that which causes the heart at the right pace) when sewing up the hole between the chambers . If so Noomi will have a pacemaker. But I choose to try and see that it is 95% chance that they manage to repair the hole without destroying the "electrical wiring"

Här är kirurgens skiss över Noomis hjärta och vad de ska göra. Kanske inte så lätt att tyda utan hans förklaring...

Vid tolv-tiden var det lunchpaus och vi avnjöt var sin medhavd, microvågsvärmd helfabrikatslasagne på en bänk utanför sjukhuset. Solen gassade verkligen och det kändes rätt gott ändå. Lite senare på dagen fick vi gå ut igen eftersom Noomi inte sovit sedan på förmiddagen och var totalt övertrött. Hon var tvungen att få komma till ro i vagnen så vi gick till Pressbyrån och köpte glass. Magnum mandel (som jag alltid köper) var slut så jag provade Magnum med jordgubb och vit choklad istället. Den fick två av fem koppar i betyg. Själva jordgubbsglassen var inte så smakrik men sylten som var ripplad i hade god syrlighet. Den vanliga Magnumvaniljglassen ihop med den sylten hade nog varit en höjdare.

At twelve o'clock, it was lunch break and we enjoyed lasagna on a bench outside the hospital. The sun shone brightly indeed and it felt pretty good anyway. A little later in the day we had to go out again because Noomi had not slept since the morning and was totally over tired. She had to come to rest in the car so we walked to the corner store and bought ice cream. Magnum Almond (which I always buy) was over so I tried the Magnum with strawberry and white chocolate instead. It received two out of five cups of scores. The actual strawberry ice cream was not as flavorful, but the jam was in the ripples had good acidity. The standard Magnum Vanilla ice cream together with the jam had probably been a big shot.

Man får njuta när man kan.

Sedan sov Noomi så gott att hon inte vaknade ens när doktor Björn gjorde
ultraljudsundersökning.

På eftermiddagen och kvällen har Noomi också fått göra desinficerande bad två gånger med en röntgen emelllan.

In the afternoon and evening, Noomi also had to make disinfectant baths twice and radiology workout in between.

Vid niotiden på kvällen kom vi hem igen för att sova så vi orkar upp tidigt i morgon bitti för att vara på avdelningen kl sju. Då ska hon få bada igen innan hon ska vara på operation kl åtta för att sövas. Så, god natt allihop. Imorgon gäller det...

At nine o'clock in the evening we came back home to sleep so we can sustain up early tomorrow morning to be on the ward at seven. Then she may bathe again before she will be in operation at eight to receive an anesthetic. So, good night everybody. Tomorrow it is...

Då var det dags

Efter lite morgonmys är det tid att packa väskan och ge sig av till avdelning 323 på Drottning Silvias barnsjukhus för inskrivning. Idag väntar bland annat två bad med desinficerande tvål, ultraljud, röntgen, samtal med kardiologer och kirurger samt besök på intensivvårdsavdelningen. Som vi sa till varandra i morse när vi gosade med Noomi i sängen; idag är sista dagen med ett helt bröstben men också förhoppningsvis sista dagen med ett trasigt hjärta. Och bröstbenet läker ju ihop på ett par veckor.

En liten katastrof

I natt var jag tvungen att ge Irma lite luftrörsvidgande medicin pga hosta. Med andra ord har hon blivit lite förkyld. I morse kände jag själv att allt inte står rätt till. Det är bara väldigt, väldigt lite men eftersom Lilla Noomis operation blir inställd om hon har en infektion så känns det inte bra alls. Det är ju bara sex dagar kvar nu... Vi fortsätter alltså att vara utomhus, ordentligt påklädda, så mycket som möjligt för att hålla bacilluskerna stången. Håll tummarna eller knäpp händerna att det går vägen.

Familjefoto

Det har känts viktigt att få till en fotografering på Noomi och familjen innan hennes operation. Någonstans i bakhuvudet maler tanken "tänk om det värsta skulle hända" och då skulle jag ångra jättemycket att vi inte hade några riktigt fina foton på oss tillsammans. Innan min förra man gick bort så ville jag gärna ta bilder på familjen men det blev aldrig av och det tycker jag är tråkigt. Inte minst för Wilda och Irma.

Men utöver dessa drastiska och dystra tankar så vill vi gärna ha några nakenbabybilder utan ärr på bröstet. Det kanske är dumt eftersom Noomi kommer ha ärr resten av livet sedan och det egentligen kommer vara mer "hon" men det kommer ju finnas chans att ta bilder då i så fall.

Så, idag var vi hos fantastiskt duktige Niklas Olsson. Jag träffade honom när jag gick fotokursen för ett tag sedan. Han var en av mina tre lärare då. Han jobbar mest med fotografering av produkter men gör också lite annat som bröllop och porträtt. Ni hittar hans hemsida genom att klicka här. Kolla gärna på hans fina bilder i bloggen.

Några av bilderna han tog idag bjuder vi på här nedan. Jag är jättenöjd. Tack snälla Niklas. Det var roddigt med tre barn men resultatet blev ju Canon ;-)

Om en månad

I ensamhet, endast omsluten av nästan skållheta, mjuka duschstrålar, kommer tankarna. Jag önskar att om en månad är allt bra. Om en månad lyfter jag försiktigt, försiktigt upp mitt nyopererade lilla sköra, mjuka, duniga människobarn och lägger henne till bröstet. Om en månad fattar hennes lilla mun tag och börjar suga, som om ingenting hade hänt. Om en månad säger läkarna att operationen gick så bra och allt är nu som det ska. Om en månad har vi fest med ballonger och teckningar som barnen gjort och vi är glada för vår lilla dotter, bara glada, utan smolk i bägaren. Om en månad...

Besked

Idag var jag på Drottning Silvias barnsjukhus med Lilla Noomi. Vi är där med jämna mellanrum på hjärtmottagningen. De väger och mäter henne för att se att hon växer tillräckligt. Idag vägde hon 5610 gr och var 65 centimeter lång. Varje gång kollar de också syresättning och puls. På bilden är hon uppkopplad till en sådan apparat. Strax efter att fotot togs visade poxen (syremättnaden) 100%. Det gillar vi. Det visar att hon mår bra trots sina hjärtfel. Idag fick hon också antikroppar, typ vaccin, mot RS-virus igen. Det var femte och sista gången på lika många månader. En dos kostar över 10 000 SEK. Tack och lov att vi bor där vi gör. Det gör väldigt ont att få sprutan i benet men Noomi är så tålig och gråten går snabbt över.

Vi fick också besked om att operationen blir den 26 april. Det innebär att vi ska infinna oss på sjukhuset på annandag påsk för förberedelser. Det känns bra men läskigt och overkligt att veta att nu blir det av.

Över till något helt annat. Jag vill än en gång passa på att tacka för den fina bodyn som Noomi har på sig på bilden. Den har hennes 15-åriga syssling sytt i slöjden. Tufft med bilar. Tack!

Bara att gilla läget... men det gör jag inte.

Förra tisdagen hade kirurgerna och hjärtläkarna konferens om Lilla N. Idag ringde jag Hjärtmottagningen för att höra vad som blivit sagt. De har sagt tidigare att operationen eventuellt skulle skjutas fram eftersom förträngningen på Lilla N:s lungpulsåder skyddar hennes lungor. Idag fick vi dock veta att de följer den ursprungliga planeringen med operation innan hon är ett halvår, dvs senast 30 april. Jag bad dem lägga på ett kol med att lägga in vilken dag det ska ske eftersom Mr R:s pappa också tyvärr måste opereras nu i samma veva.

Han har en tumör i hjärnan som de vill operera med öppen kirurgi medan han är vaken. Det är så hemskt att jag helst inte vill tänka på det. De säger att blixten inte slår ner två gånger på samma ställe och det må så vara men uppenbarligen kan den slå ner väldigt nära. Min före detta make hade också en hjärntumör. Förhoppningsvis har detta i alla fall fört med sig att jag, trots stort avstånd, på något litet sätt kan stötta min svärmor som nu är i liknande situation som jag var då. Och förhoppningsvis blir utgången lyckligare. Jag tänker på er svärmor och svärfar. Varje dag. Kramar till er!

Eftermiddagsmys

Det är eftermiddagsmys i soffan framför skid-VM där Sverige nyss tog silver i damstafett. Tjohoo!!! Stora W har sångstund med Lilla N i knäet. De har sån fin kontakt de där två. Stora W sjunger och gör rörelser med Lilla N:s små armar och ben. Lilla N skrattar förtjust. Både "Bom, bom låter stora trumman, Pippi och Ronjalåten betas av.

Mellan I målar med sina kritor och vill slå in teckningarna i paket till pappa som är på jobbet. Det är det som gäller nu, slå in i paket. Jag är så tacksam för mina fina tjejer och för att vi får ha det så härligt tillsammans. Jag vill inte alls tänka på att strax har vi nog en kallelse till operation i brevlådan. Jag både vill och inte vill att den där operationen ska vara snart. Det är jobbigt att liksom ha det hängande över sig utan att veta hur det kommer gå eller hur det blir. Men det är några veckor dit och i eftermiddag har Sverige tagit silver och en teckning väntar på att slås in i paket med fint snöre.

Sista dagen!

Idag är sista chansen att skänka pengar till Lilla N:s insamling till Hjärt- och lungfonden. Kolla in hjärtat här bredvid och skänk en slant om du inte redan gjort det. Eller skänk en till om du redan gjort det :-)

Lilla N:s hjärta

Eftersom det trots allt var lilla N:s förtjänst att jag till slut startade en blogg så tänkte jag att jag kort ska försöka beskriva vad det är för fel på hennes hjärta. Det är dessutom många som vill följa hur det går. Då är det ett enkelt sätt att hänvisa hit till bloggen istället för att behöva berätta samma sak hundra gånger. På ett sätt bearbetar jag i och för sig det hela när jag får berätta om och om igen men ibland orkar eller vill jag egentligen inte svara på frågor. Jag försöker för det mesta att inte tänka så mycket på att det är fel på henne. Jag skulle nog bli tokig då. Det kommer räcka och bli över med oro när tiden för operation kommer.

Hur är det då ställt med lilla Skruttan? Jo, hon är alltså född med fyra olika hjärtfel. Tre av dem hänger ihop och ett är för sig själv. Som ni säkert känner till har hjärtat två kammare och två förmak. I ett normalt hjärta pumpas det syrefattiga blodet som varit ute i kroppen in i höger kammare. Där fortsätter det ut i lungpulsådern och syresätts i lungorna. Sedan pumpas det vidare tillbaka till hjärtat. Först hamnar det i vänster förmak, passerar genom två klaffar till vänster kammare där kroppspulsådern finns och pumpar ut det syresatta blodet i kroppen igen. Det är så SMART!

Men i Lilla N:s hjärta sitter inte kroppspulsådern i vänster kammare. Den sitter också i den högra. Detta fel kallas DORV och betyder Double Outlet Right Ventricle eller på svenska Dubbla utgångar från höger kammare. I och med att hon har detta så har hon också ett hål mellan kamrarna. Om hon inte hade det hålet skulle hon inte kunna leva just nu eftersom det syrerika blodet från lungorna ju kommer till vänster kammare. Genom hålet kan det passera tillbaka till höger kammare där hennes kroppspulsåder sitter. Detta innebär ju dock att både syrerikt och syrefattigt blod kommer in i kroppspulsådern och syresättningen kan drabbas. Nu har detta inte varit något stort problem ännu vilket vi är tacksamma för. Okej, det var två av felen. Två kvar...

I lungpulsådern, som jag skrev om ovan, finns en förträngning som gör att det inte kan passera så mycket blod igenom som vanligt. Just nu är detta bra eftersom det förhindrar ett för högt tryck in till lungorna. Ett för högt tryck kan skada lungblåsorna där blodet syresätts. Men i förlängningen när hålet mellan kamrarna (som orsakar att det är mer blod än vanligt och trycker på i höger kammare) är tätat så är det inte bra att ha en förträngning där. Därför måste den också rättas till.

Det sista felet är också det som oroar mest. Mellan hennes vänstra förmak och kammare finns två klaffar. Det ska det finnas. Problemet är att de här klaffarna ska vara fästa vid var sin muskel. Lilla N har bara en. Båda klaffarna är fästa i samma muskel. Det innebär att en av dessa "svängdörrar" inte kan öppnas helt och det blir trångt för blodet att passera. Det blir då mycket blod i vänster förmak som får vänta på att komma igenom. Trycket på dess väggar blir stort och kan i förlängningen leda till förstorat förmak. Det i sin tur kan orsaka bland annat rytmrubbningar. Hjärtläkaren hoppas och tror att detta tryck löser sig själv i och med att man tätar hålet mellan kamrarna. Då kommer inte lika mycket blod ut från lungorna men om det inte gör det så vet de inte riktigt vad de ska göra. Kanske kan de lägga ett snitt mitt i den muskel som finns så att den blir bredare och mer blod kan passera. Detta är dock mycket mer riskabelt och det är inte säkert att resultatet blir bra.

Här står vi nu. På tisdag eftermiddag åtta da´r ska hjärtläkaren ta upp Lilla N:s fall med kirurgerna. Efter det får vi veta om vi får tid för operation i mars/april. Exakt operationstid får vi sedan fyra veckor innan det blir av. Usch, det är snart...