Framåt i raketfart

Om någon hade sågat upp mitt bröstben, skurit i hjärtat och sytt dit en bit Gore-Tex så hade jag nog legat däckad och ganska orörlig i veckor och på intensivvården i åtminstone några dagar. Men inte Noomi. Redan igår kväll innan vi lämnade IVA tog personalen bort respiratorn. Strax efter att vi kom dit imorse kl åtta drog de bort dräneringsslangarna. Noomi var vaken och tittade på oss när vi kom. Jag fick dåligt samvete för att jag inte var den första hon såg när hon vaknade men förhoppningsvis får hon inte men för livet av det.

Jag hade tagit med hennes nya apa (som hon fick i sitt påskägg) som jag tvättat och sedan sovit med själv för att den skulle lukta mamma. Den fick hon att ha bredvid sig i sängen och hon verkade gilla den för hon slöt ögonen och gosade in sig när jag la den tätt intill hennes lilla söta, något uppsvullna ansikte.




Klockan tio kom personalen från avd 323 och hämtade oss. IVA behövdes inte längre. Nu ligger hon istället på en övervakningssal på hjärtavdelningen och de har även tagit bort artärnålen i högerhanden. Infarten i foten och vänsterhanden har hon ännu kvar.




Innan vi var tvungna att gå kväll fick hon komma upp i pappas famn en stund och det kändes så skönt att se att hon sträckte sig efter hans ansikte för att känna på skägget precis som hon brukar. Även mig ville hon känna på när hon kommit tillbaka i sin säng och jag böjde mig över henne för att pussa henne godnatt. Eftersom hon fortfarande får ganska mycket morfin är hon lite "borta" men hon börjar alltså skymta fram mer och mer. Vi är så glada!