Tuffa brudar

Jag förstår att folk kör ihjäl sig på motorcykel. Att de kör alldeles för fort och råkar få sladd eller kör in i en älg som plötsligt dyker upp på vägen. Jag skulle aldrig kunna ha motorcykel av just den anledningen, att jag hela tiden skulle ligga way over vad hastighetsskyltarna tillät. I söndags var vi på landet hos pappa. Det började med att Wilda ville åka en sväng på hojen. Så här såg det ut.



Sedan ville självklart Irma också åka. Hur mycket hon egentligen såg ut genom den något för stora hjälmen och kunde uppleva är oklart men hon var i alla fall nöjd och det var ju huvudsaken. Ja, sedan ställde han tillbaks hojen på parkeringen min far. Han frågade inte ens om fler små tjejer ville åka. Hallå, vad orättvist!



Men så öppnade sig en möjlighet när det saknades ingredienser till middagen och han sa att han skulle ta MC:n till Bodafors och handla. - Oh, snälla, då kan väl jag få följa med! Det går väl??!! Efter att ha tagit på långa jeansen och pappas skinnjacka fick det duga och vi gav oss av. Och det var då jag förstod det. Att jag älskar när det går fort. Alltså, nu är min far väldigt laglydig så det gick inte ens så värst fort men jag kände trycket när han gasade iväg och kunde lätt föreställa mig hur det skulle kännas att liksom bara fortsätta trycka på. Så här snygg var jag som spätta.



Förutom att åka MC hann vi med en tur på sjön också. Wilda fick lov att styra utombordaren själv en bit. Ja, hon fick till och med lära sig att gasa (och bromsa...). Det var bättre än ett visst nöjesfält på västkusten.