Stolt mor - igen

Idag var det dags för Irmas utvecklingssamtal. Inte för att jag var direkt nervös innan men det känns alltid lite högtidligt och pirrigt innan. Som när man skulle få sitt betyg ur rektorns hand i skolan, jag visste att det som stod i skulle vara bra men riktigt, riktigt säker kunde man aldrig vara. Så när fröken berättade att Irma är väldigt duktig på att pussla, räkna, siffror, klä på sig själv och ta fart själv på gungan blev jag sådär varmt bomullsmjuk i bröstet (en av mina bästa vänner kan knappt ta i bomull så för henne föll nog den där liknelsen platt :-) Att fröken fortsätter med att Irma har gott självförtroende och att hon gärna talar om att hon är bra på vissa saker förstärker bara denna känsla ytterligare. Att jag har varit med och format en liten treårings goda självförtroende är stort. När jag sedan får höra att hon är omtänksam mot sina kamrater, att hon tar ledsna barn i handen och tröstar dem, då svämmar nästan mitt hjärta över av stolthet. Något rätt har jag nog gjort då, hittills.